Risker med näsoperation – En berättelse om komplikationer och livsförändringar

Namn: Robert Byrnes: 1972–2021 (48 år)

Operation: Bekräftad septoplastik, troligen i kombination med Turbinoplastik
Land: USA, Yonkers, NY
Kirurg: Okänd
Berättelse: Begränsad, endast från broderns begravningstal

Begravningstal av Roberts bror. Länk till begravningsvideo

Jag kommer att bli lite känslosam nu, så ta fram näsdukarna om du är den gråtande typen – och spara några till mig, för jag kanske också behöver en.

Rob blev mycket sjuk i april 2020. Han gick till flera läkare som kämpade för att hitta svar på hans medicinska problem, som dag för dag blev allt värre. Eftersom den medicinska expertisen i New York inte kunde ge någon diagnos, började jag göra efterforskningar och föreslog att vi skulle resa till Mayo Clinic i Rochester, Minnesota. Där kunde vi få ett team av experter vars enda fokus var att diagnostisera medicinska anomalier som Robs. Jag var övertygad om att det fanns både en förklaring och en lösning.

Vi reste till Rochester, Minnesota, den 26 oktober. Under de följande dagarna genomgick Rob en mängd tester – blodprover, MR-undersökningar, datortomografi och andra analyser. Den 28 oktober träffade vi en ÖNH-specialist som diagnostiserade Rob med ett tillstånd kallat Empty Nose Syndrome (ENS).

Rob hade genomgått en operation 24 år tidigare på grund av andningssvårigheter orsakade av en sned nässkiljevägg. Operationen var en välsignelse då, eftersom han kämpade med att andas, och den gav omedelbar och positiv effekt. Tyvärr kan komplikationer uppstå. 24 år efter operationen, i samband med pandemin och kraven på att bära munskydd, triggades Robs ENS. Jag hade redan forskat om detta tillstånd och visste att det inte fanns någon bot. Det kanske inte dödar dig, men det tar ifrån dig all livskvalitet. När vi lämnade läkarmottagningen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.

Samtidigt som jag sörjde för Robs skull, fylldes jag också av rädsla för mitt eget liv – jag hade nämligen genomgått samma operation och var nu i riskzonen. Men i vad som kunde ha varit den värsta tänkbara situationen för Rob, lade han sina armar runt mig och sa åt mig att inte vara rädd. Jag var där för att trösta honom, men det var han som tröstade mig.

Hans nästa ord visade essensen av vem han var som person. Han sa att det var bättre att detta hände honom än mig och vår syster Val, eftersom vi båda har barn. En osjälvisk handling. En osjälvisk man.

Det är en hjälte som vandrar bland oss. Det är en soldat som kastar sig över en granat för att rädda sitt team. Det är en son av St. Paul’s. Det är en polis från Yonkers.

Rob bad mig skriva denna eulogi. Jag tror att han i sitt hjärta visste att jag delade hans kärlek till familj, vänner, samhället, Irland och poliskåren. Och jag tror att han visste att jag skulle kunna förmedla hans tacksamhet och ge tröst till alla som sörjer honom.

Han älskade er, och han älskade livet.

Robert Byrnes, 48 år, född den 13 december 1972 i Bronx, NY. Rob och hans familj bodde i Yonkers, NY, sedan 1977. Han gick på St. Paul the Apostle Grammar School och Archbishop Stepinac High School. Rob tog en kandidatexamen i kriminologi vid John Jay College och en masterexamen i idrottsvetenskap vid Queens College.

Rob inledde sin karriär som polis år 2000 vid MTA-polisen. År 2001 gick han med i Rye Brook Police Department, och 2007 blev han polis i Yonkers. Sedan 2012 tjänstgjorde han som sergeant vid Yonkers Police Department.

Rob var en stolt amerikan som älskade sitt irländska arv och sina resor till Irland, särskilt till grevskapen Mayo och Monaghan. Han älskade att jogga, boxas, måla, dricka en god kopp kaffe, äta en bra bit pizza och umgås med vänner på McLean samt hjälpa människor i nöd.

"Jag älskar min familj, mina vänner, mitt kvarter, Yonkers, Yonkers poliskår, USA, Irland och naturen i all dess skönhet."

The Dark Side of Turbinectomy: A Life-Changing Nasal Surgery – Brett Helling

Article about Empty Nose Syndrome from the French newspaper: 

MIDI LIBRE N° 2766a | Ven. 22 - Sam. 23 avril 2016

A seemingly innocuous operation, carried out to relieve the breathing difficulties of patients who suffer in particular from allergies, has transformed their lives into hell. Imagine losing your natural breathing. IThat instead of a regular, peaceful, unconscious movement, you always have the impression of having to think about breathing, to force yourself to draw air. That in addition to this disorganization of your breathing, you feel burning in the nose, a feeling of suffocation, shortness of breath. And the doctors tell you that your illness is imaginary, that it does not exist, that you are simply “tired”.

This is what happened to Brett Helling, 36, as reported by Buzzfeed in a long investigation into this strange illness, which we call "Empty Nose Syndrome." A bit like the Kovaliov in the novel The Nose by the writer Gogol, his organ had flown away. But contrary to the college assessor's bad dream, his nose never returned "as if nothing had happened, to its old place." Patients who suffer from this syndrome have generally undergone a turbinectomy: a seemingly innocuous operation that involves removing the "turbinates" of the nose, two organs that secrete moisture and which some doctors recommend removing when the patient complains of chronic respiratory discomfort. Suffering like his brother from allergies, Brett Helling ended up, after yet another series of attacks of stuffy noses and repeated colds, by letting himself be convinced by a seemingly innocuous operation: a septoplasty, which consists of correcting a deviation of the nasal septum. But the doctor saw fit to add to this, without telling him, an ablation of these famous turbinates. 

My life became hell The summer following the operation (which took place in February 2014), Brett Helling was a shadow of his former self. He no longer went to rehearsals with his music group, he was no longer able to work as before, locked himself in his house. In October, exhausted, he went to the emergency room, begging the nurse and the medical team for surgical intervention:

“I need to sleep or I will die.” No one had heard of empty nose syndrome. Depression was diagnosed and the head of the ENT department refused. to receive it. From that moment on, it was a spiral. Brett Helling did not take the medication given to him, convinced that he was not suffering from depression, but from empty nose syndrome. He stopped eating, sleeping, showering. And all he did was talk out of his nose, like a scratched record player, according to his friends and relatives. In December, his relationship broke up, he returned to live with his parents where he spent his time with kleenez in the nose.

“I can’t live like this. My life has become hell,” he told his parents. In February 2015, almost a year after his surgery, he parked on the Jeremiah Morrow Bridge, one of the highest in the state of Ohio. And he threw himself from the top of these 73 meters.

“I have the impression that I am slowly dying,” also says André Gourbillon, a retired nuclear technician, interviewed by L’Obs who conducted an investigation into this disease in 2012.

Patients who suffer from this syndrome may have intense pain, experience hyperventilation, nasal dryness, and completely lose their sense of taste and smell. They have sleep problems and face violent depression. He ended up finding at least a way to sleep, thanks to a noisy machine that channels the air and moistens his nasal walls. “He gave up neuroleptics, which made him feel like he was on another planet. But lives with permanent facial pain,”

Approximately 2 to 5% of patients who undergo turbinectomy suffer from complications. Some ENTs even put forward the record figure of 14%. A victims' association was created in France in 2011, which helped launch around twenty legal proceedings. Nine written questions were asked by MEPs on this subject. Since the creation of the association, at least two of its members have committed Suicide.